Himlens avgrund by Daniel Birnbaum

Photo: Ricard Estay / Statens konstråd

Den som går på huvudet, mina damer och herrar, – den som går på huvudet, han har himlen som avgrund under sig.
— Paul Celan

Man kan falla i höjden, liksom ned i djupet.
— Hölderlin

Ett kosmiskt träd som nämns i Upanishaderna, den indiska filosofins uråldriga texter, växer uppochner. Rötterna sträcker sig uppåt mot det andliga ljuset. Grenarna söker sig ner i materien.

Förmodligen var Charlotte Gyllenhammar ovetande om detta då hon skapade det svenska 1990-talets mest kraftfulla konstverk i det offentliga rummet. Själv visste jag i alla fall ingenting om det indiska trädet då jag såg Gyllenhammars ek. Men världsträd tycks finnas i de flesta mytologier. Den judiska mystiken har sin Sefiroth, ett uppochnervänt träd ("arbor inversa").

Det var ett genombrott. Sällan har ett enda arbete på ett så övertygande vis etablerat en konstnär som Gyllenhammars Dö för dig (1993): ett avlövat, väldigt träd som uppgrävt med rötterna hängde uppochner mitt i city.

Ännu mer sällan har ett konstverk så effektivt lyckats förena filosofiska tankefigurer med en så slagkraftig visuell utsaga i stadsrummet. Det är nästan trettio år sedan nu, och ändå känns trädet lika relevant idag som det var då. Har det inte i själva verket vuxit betydelse?

Spelets regler var ett konstnärsdrivet projekt i Stockholms innerstad, arrangerat av Jörgen Gassilewski och Felix Gmelin. Utställning hämtade viss inspiration från surrealismen. Dess koordinater bestämdes genom en slumpmässig sprängning av biljardklot på en biljardsalong 1992. Efter sprängningen fixerades de femton klotens utspridda positioner och fördes över till en stockholmskarta, vilket blev de femton deltagande konstnärernas platser för konstnärligt uttryck, allt inom en radie på 57 meter. Gyllenhammar blev tilldelad platsen utanför Åhléns på Drottninggatan.

Gyllenhammar själv förklarar hur hon tolkade biljardbollens position: "Bollen hamnade på Sergels torg. Men den tangerade mynningen till Drottninggatan och jag valde platsen mellan husen för att den var monumental utan att förlora den mänskliga skalan."

Hon bestämde sig för att installera det 120 år gamla trädet, 12 m högt och 10 m brett, i luften ovanför gatan. Ekens koppling till Sparbankens symbol blev en kommentar till den pågående bankkrisen. Den ekologiska krisen nämndes på den tiden bara i förbigående. Jag beskrev Gyllenhammars träd i en recension av Spelets regler och konstaterade att många av de andra verk som ingick var relativt lågmälda. Gyllenhammar däremot talade på en volym som hördes också i relation till maktens arkitektur vid Sergels torg: ”Över Drottninggatan hänger en väldig ek med rötterna mot himlen. Det är en kraftfull kommentar till läget i landet (borde inte Sparbanken på andra sidan gatan också vända upp och ner på sin ek?), men också ett verk med stor poetisk kraft – på avstånd ser trädet ut som en spretig teckning i skyn.”

Bara något år tidigare var Gyllenhammar ännu elev på Konsthögkolan i Stockholm. Det var där jag lärde känna henne. Tillsammans med några studiekamrater på skolan ordnade hon filosofiseminarier med unga skribenter och forskare. Jag var en av dem och jag minns att jag talade om den romantiska diktaren Novalis som förenade poesi och spekulativ filosofi i märkliga fragment. Och nu, tre decennier senare, verkar allt hänga samman på ett märkligt vis. För det jag talade om blev så småningom en text om den uppochnervända världen hos Novalis, Nietzsche och Bataille. Tre tänkare som vände upp och ner på de traditionella hierarkier som bestämt filosofin sedan Platon: ljus och mörker, andligt och materiellt, uppe och nere.

Att upplösa traditionella hierarkier och relativisera tänkandets dikotomier är den övergripande strategin i Novalis filosofi, oskiljaktig från hans poetik:

"Filosofin lösgör allt – relativiserar universum – Den upphäver som det kopernikanska systemet de fasta punkterna – och gör det vilande till något svävande." (1)

Den romantiska filosofin bringar tänkandets fasta punkter i gungning och förvandlar den systematiska tankens fundament till en svävande icke-grund på ett vis som föregriper Nietzsches omvärdering av alla värden. Blicken upp i himlens höjd blir ett fall ut i en bländande avgrund: ”O himmel över mig, du rena! Djupa! Du ljus-avgrund! Vid åsynen av dig ryser jag av gudomliga begär. Att kasta mig i din höjd – det är mitt djup.” (2)

Klockan slår tolv i Zarathustras refräng och vi faller uppåt mot en sol som redan hos Novalis blivit svart och som hos Bataille förvandlats till frånstötande exkrement.

Ja, sådant diskuterades på Konsthögskolan för trettio år sedan, i alla fall när Charlotte Gyllenhammar stod för urvalet av talare. Idag är det som om minnet av hennes uppochnervända ek lever kvar som ett emblem över en tid när konst och filosofi flätades samman.

Träd som ryckts loss ur jorden har vi sett i konsten såväl före som efter Gyllenhammars intervention. Maurizio Cattelan lät 1998 en enorm jordkub följa med in i utställningssalen. Redan tre decennier tidigare presenterade Robert Smithson ett dött träd på biennalen i Venedig och vände till och med upp och ner på ett annat. Den som söker i arkiven hittar säkert andra exempel. Men de ter sig alla rätt oansenliga jämfört med Gyllenhammars väldiga ek svävande mitt i huvudstaden.

Mycket annat har försvunnit sedan Gyllenhammar presenterade sin ek, en symbol för världen själv. Sparbanken finns inte längre. Vi har överlevt nya finanskriser. Men hon har fortsatt att vända ut och in på saker och ting. Hon har också fortsatt att ställa dem på huvudet. Jag minns kvinnokroppar och klockade kjolar. Jag minns märkliga perspektiv på världen från alla hennes utställningar.

Men att vända upp och ner på världen som helhet gör man kanske bara en gång. Jag önskar eken vore permanent.

— Daniel Birnbaum

1. Novalis, citerad i Anders Olsson, "Novalis och övergången" i Novalis, Fragment (Lund: Propexus, 1990), 167.

2. Friedrich Nietszche, "Så talade Zarathustra, i Samlade skrifter bd. 6 (Stockholm/Höör: Symposium, 2017

Originally published in Charlotte Gyllenhammar – Croiser / Korsa, published by Prins Eugens Waldemarsudde, 2022