Charlotte Gyllenhammar

Charlotte Gyllenhammar (född 1963) tillhör, utan tvekan, vårt lands främsta nu verksamma konstnärer. Gyllenhammar studerade vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm (1983 – 1989) och inledde sin karriär som målare. Efter ytterligare studier vid Royal College of Art i London (1990 – 1991) ändrade hon, emellertid, inriktning till skulptur och installation. Det stora genombrottet på den svenska konstscenen kom med verket Dö för dig år 1993. Pauline Benthede skriver följande (i inledningen till utställningskatalogen Natt på Fotografiska i Stockholm 2016):

”Med genombrottet Dö för dig, 1993, mitt i den värkande finanskrisen, lät Gyllenhammar hänga upp en 120 år gammal ek över Drottninggatan, Stockholms moderna epicentrum. Eken är med sin anatomi av stark stam och långa rötter en symbol för stabilitet och hållbarhet. Sedan 1930-talet har den stått emblem för en av landets största banker och trädets löv pryder kragarna hos svenska generaler. Vi protesterar mot nedsågningar av ekar som om vore de del av vårt släkte, där de står likt tysta vittnen i ett ständigt föränderligt landskap. Gyllenhammars ek är emellertid död, hängd upp och ned med nakna grenar som sträcker sig likt armar mot marken. De upprivna rötterna är avsågade och blottade likt gömda hemligheter kommer allt som begravts emellertid upp till ytan”.

Detta genombrottsverk, vilket troligtvis bidrog till att Gyllenhammar utsågs till professor vid Konsthögskolan i Malmö 1995, följdes av flera bildsviter samt installationer, med perspektivomkastande ledmotiv, i form av video- och fotografiserier. Det upp och nedvända perspektivet är återkommande i Gyllenhammars konstnärskap. Parallellt med eken uppstod visionen om en upp och nedhängd kvinna, ett motiv som upprepas i serierna Disobedience (1997), Belle (1998), Fall (1999), Hang (2006) och Human Load (2014).

I samband med utställningen Natt år 2016 konstaterade Magnus Bons (konstkritiker och redaktör för Konsten.net) följande om Night Descend (samt dess pendang Night Ascend):

”Den hängande kvinnan har vi mött flera gånger hos Gyllenhammar, men här har hon trätt utanför den fotografiska bilden. Nu tar hon plats i våra rum. Och allt blir då annorlunda. Hon trotsar gravitationen och har erövrat en större handlingsfrihet. Hon uppträder dessutom delad, och varje skulptur har sin egen rörelse. Den rena är riktad nedåt, medan den andra är på väg upp ur golvet. Men kanske sammanfaller deras rörelser?

Allt skiftar beroende på betraktarens infallsvinkel. Varje skulptur visar det den andra undanhåller. När vi i ’Night Ascend’ ser kvinnans huvud likt en spirande blomknopp påminns vi om hur det döljs i ’Night Descend’. Och tvärtom, den ena kvinnan blottar sitt underliv medan den andras kroppshalva fortfarande befinner sig under golvet. Vi uppfattar skulpturparets kretslopp, men först i tanken kompletteras den rumsliga omkastningen”.

I föreliggande Night Descend påminner skulpturens mörkpatinerade brons om svart aska eller lava, som om jorden slukat elden och kastat upp sitt innanmäte. Likt en odödlig Fågel Fenix kommer den störtade kvinnan att resa sig pånyttfödd. Gyllenhammar har också i sin konstnärliga produktion undersökt ämnen som identitet och gränsen mellan offentligt och privat, där hennes oeuvre karaktäriseras av sensibilitet samt avvikande perspektiv. Bons, återigen, berör detta:

”Charlotte Gyllenhammars konst utspelar sig i ett inre rum, i ett kroppsligt utrymme. Hennes gestalter bär på en uppmaning om att bli synliggjorda. Verken visar sig genom sårbara snitt som öppnar deras nästan hermetiska formfulländning. De framträder likt blixtbelysta minnesfragment, och bildar en storartad och obegränsad kedja av erfarenheter”.